Lång väg tillbaks
Jag kunde för mitt liv inte tro att det var så lång väg tillbaks ur en utmattning som det är. Hur lätt det är att "trilla" dit igen. Att krascha igen. En tror att en gör alla rätt men inser att det inte är för skoj skull alla de uppgifter som stressrehab vill att man ska öva på utan väldigt viktigt för tillfrisknande. Ja självklart förstår jag att de inte sitter och luras utan de har många år på nacken och träffat hundratals förmodligen ännu fler som varit/är i min situation. Men på nått sett tror man att det går att missa lite. Men nix man får inte missa nått utan varje dag öva på saker. Öva på att andas. Öva på att hushålla med sin energi. Öva på att stanna upp. Öva på att vara här och nu. Öva öva öva öva.... För att få till nått som sitter och som fungerar just för mig. För mig är det liksom allt eller inget. Antingen ska allt gå väldigt fort eller så gör jag absolut ingenting och framförallt är det så i huvudet. Som matar och matar.
Det måste finnas en balans mellan aktivitet och återhämtning.
Jag får lätt prestationsångest och vill vara lika bra som andra som till exempel på tisdagsträningarna som jag vill fortsätta med MEN jag kan inte försöka göra som de andra. Jag måste göra på mitt sätt och sakta. Då kroppen inte riktigt håller just nu så måste jag ta det lugnare vid dessa tillfällen så att jag blir stabil och det håller i längden. Låt de andra göra tio av samma övning medan jag kanske gör fyra men håller. Till slut kan även jag vara med på de villkoren och må bra av det. Just nu glömmer jag att andas och göra övningarna rätt utan jag kör bara på och då blir det bakslag. Till och med då jag tränade här hemma i söndags gjorde jag samma sak och här är det inte ens någon som ser mig. Så galet. Gör om, gör rätt.
Jag har bättrat mig på arbetet väldigt mycket sen i februari men nu efter sommaren verkade jag ha glömt allt jag lärt mig. All energi är borta innan lunch och jag andas inte ens. Jag är otroligt spretig i tanken och fick idag höra av läkaren att det inte är ovanligt. Vi har en plan för mig och nu måste jag se till att följa den för mitt eget bästa. Det är bara att fortsätta öva och öva för efter november har jag inte hjälp av stressrehab längre utan jag måste klara det ensam. Jag vill så gärna bli bättre och jag vet nu att det kommer ta väldigt lång tid och ännu längre om jag inte gör det som krävs. Livet är en utmaning och förmodligen ännu större utmaning för oss med utmattning. Det är bara att kämpa vidare.
