Avicii
Igår när jag satt på Dire Straits Tribute nåddes jag av nyheten att Avicii påträffats död under fredagen. Jag kan inte påstå att jag är överförtjust i housemusic men gillar verkligen en hel del av hans låtar/musik.
Det som däremot gör att jag väljer att skriva ett inlägg om honom är för att jag idag tittade på hans dokumentär och blir förfärad att inte någon satte stopp när han så många gånger både visade tydligt och sa att han inte mådde bra. Människor som jobbade omkring honom som brydde sig mer om pengar och framgång än hans välmående. Som mamma gråter jag för att hans föräldrars skull (vilket jag inte förrän idag visste vem det var) då de förlorat sin son i så tidig ålder. Vilken oro de måste ha känt då han mådde som sämst. Han hade hela livet för sig och det var väl bara ca 2 år som han hann ta det lugnt från rampljuset. Jag vet inte hur han dog men det var tydligen ett eget val vilket är ännu mer tragiskt för då började han inte nog må så bra som man hoppades att han skulle 😢
Önskar i alla fall att hans psykiska ohälsa blivit uppmärksammad och de i hans närhet lyssnat mer. Vi som medmänniskor har ett ansvar anser jag. Psykisk ohälsa är inte att leka med och det krävs så mycket för att återhämta sig om man någonsin gör det. Men är det ingen som lyssnar, bryr sig eller stärker en i sitt beslut som i hans fall att sluta, blir det svårare. Man får hoppas att han mådde bra efter sitt beslut och att han var lycklig till slutet.
Vi har förlorat ett musikaliskt geni, föräldrarna ett barn som var älskat. Glöm aldrig vad som är viktigast i livet. För mig är det självklart hälsan före framgång som kan ta död på glädjen inom en, vilket det tydligt gjorde för honom tidigare. En väldigt stark dokumentär som får mina mammakänslor att explodera. Ett vackert slut på duken men inte slutändan.
Vila i frid Tim
