Susanne

När har man varit tillräckligt patetisk och när har man förnedrat sig själv så pass att man inte ens vet vad man tycker, tänker eller känner längre. För mig finns det tydligen ingen gräns så min fråga är: När når man egentligen botten för att det förhoppningsvis ska vända och man ska kunna ta sig upp igen?

 

Det är till och med ångestladdat att byta ett enkelt lösenord på bloggen när jag vet vad det utesluter men jag måste hitta mig själv igen och då måste jag ta avstånd från vissa saker men fy vad det får mig att gråta och ångesten kommer krypande igen. Har börjat få alldeles för många ångestattacker och har svårt att vara i lokaler där det är mycket folk, ljud och trångt för då kryper den på mig och det känns som om jag ska dö. Jag är verkligen så himla less på att saker inte bara kan fungera och att man kan få leva ett normalt underbart liv utan all drama (som jag även är bra på att skapa själv). Hur kan en del människor alltid vara så lättsamma och glada och med mig är det bara en massa underligheter. Berätta hur ni gör så kanske jag kan banka in det i mitt huvud och börja fungera! Hoppas att semestern ska ge mig lugn och att jag ska hitta mig själv så pass att bilarna i rondellen ska kunna köra i ett normalt tempo och hitta ut vid sin avfart